En seglivad best (s. 1069)
Hugo TIberg
Ett förbud grundat på saklig och juridisk okunskap, hemligen framkastat utan remissbehandling , motstridigt presenterat för allmänhet och EG , medvetet felangivet inför Kom¬missionens notificeringskrav – hur har en sådan råtta slunkit in i vårt välstädade rättssystem? Hur har våra länsstyrelser förmått sig att i tillämpningsföreskrifter ytterligare skärpa förbudet i direkt strid mot dess ord och avsikt? Hur har EG-domstolen kunnat intalas förklara en sådan "begränsning eller förbud" mot en av EG miljögodkänd produkt vara "tveklöst ägnat att säkerställa miljön”? Varför har samma domstol så kryptiskt besvarat en tingsrätts fråga om förbudets EG-rättsliga giltighet att tingsrätten föredragit sin egen bedömning framför att utnyttja domstolens svar? Och hur kan en sådan här författning ha levt kvar i fem år i ständig karantän från domstolar, polis och åklagare?